Joakim Sandqvist, JUST IN TIME.
VÄVARENS HUS
Lika överraskad som jag blev av Joakim Sandqvists inbjudan att skriva en text till hans kommande utställning, lika glad blev jag över att han verkar betagen av tanken på sitt eget självporträtt, utmaningen att som en guldgrävare vaska fram sig själv. Per definition en fråga om gränsen mellan vem han är och vad han gör. En strävan att bli ett med semiotikens infratunna bråkstreck, det senare primus inter pares i teckenlärans triumvirat. Det omedvetna i samma yttrande sagt och gjort, strukturen hos den värld jag skriver om den samma som det språk jag skriver i.
Välkommen till den stundande Ping-Pong-matchen. Skruvade servar, inte alltid så lätta att nå.
Så säg mig nu du spegel i handen här, vad betyder ordet ’spektakulär’. Vilka är de tabubelagda relationerna mellan fångsten och fångstnätet, mellan rynkorna på ansiktets utsida och de förståelseformer som döljer sig därbakom, dessa frontallobernas celler genom vilka vi inte endast hittar vägen härifrån och dit men förmår tänka abstrakt. Konsten att översätta konkreta ting till ogripbar mening, flyktiga tankar till hanterbara saker. Varde och det vart, ’Hippocampus’ det latinska namnet på den plats där kompasserna produceras och koden till det kartografiska förnuftet förvaras, det prioriterade målet för Alzheimer-gruppens drönare. Vad är det att vara människa, hur känns det att veta vad man inte vet?
Sirenerna tjuter när vårdarna förstår att den drabbade rör sig i det osynliga som om det vore synligt, det tomma intet förvandlat till en hemvist utan namn, förnuftets associationskedjor obotligt skadade. Så komme hon än till det förlovade land, till Wermeland hon ändå återvände. Geografens atlas dekonstruerad, prepositionerna språkets mäktigaste ordklass. Ett tabula rasa bokstavligen otänkbart, det för-givet-tagna i väntan på Godot.
De amerikanska bomullsfälten skördade, stubbåkrarna harvade, allt redo att ånyo befruktas, mänsklig handling ett trolleri med ontologiska transformationer. Ljusstrålarna projicerade mot den preparerade duken, lantmätarens koordinatnät återuppståndet i konstnärens vävstol. Den runda jorden tillplattad i Thomas Pynchons roman Mason & Dixon, berättelsen om hur de två astronomerna med hjälp av longitud och latitud markerar gränsen mellan Pennsylvania och Maryland, de bomullsplockande slavstaterna på den ena sidan, jänkarna på den andra, den magnetiska Nordpolen karterarnas instabila fixpunkt. Under 1760-talet ett sätt att hantera tvisterna mellan de jordägande kolonisatörerna, ett sekel senare symbolen för det blodiga inbördeskriget, 630,000 soldater dödade innan det var över.
Stum är den räta vinkeln, statistikens origo, Mondrians geometriska abstraktioner en talande illustration, jazzen och arvet från kubismen och teosofin hans främsta kunskapskällor. Broadway Boogie-Woogie hans sista målning, den efterföljande Victory Boogie-Woogie för evigt oavslutad.
Utan titel är däremot de utställda vävarna, deras projektionsplan preparerade som slätstrukna linnedukar, inte som de hopkramade pappersservetter de i verkligheten är. Det datoriserade facebook-meddelandet och det handskrivna brevet väsensskilda verkligheter, den artificiella intelligensens förutsägelser en fåfäng kamp med Gödels omöjlighetsteorem. Antropocenterna fångade i sitt eget garn, allt medan skogarna brinner, jöklarna smälter, savannerna torkar. De drunknande flyktingarna återuppståndna som politiska bytesobjekt.
De utställda vävarna Stijl-fullt utformade, varpen och väften vinkelrätt monterade. En retorisk nacksving och associationerna kastas från Vävarens Hus till Orientexpressens barvagn. Och när jag därifrån tittar ut genom fönstret, då slås jag av likheterna mellan de plöjda fälten och parallellspårets konstruktion, två skenor och syllarna däremellan, de förra en version av vävarens varp, de senare av skyttelns värft, rälsens förankringspunkter bryskt uppväckta ur sömnen. Tur och retur går den imaginära resan. Och medan hjulen snurrar vevas filmen fram, skenorna förvandlade till vacker bård, syllarna till dimmigt tyg.
Tillbakalutad smuttar jag så på den välskakade drinken, filosofen Kierkegaard och guden Janus mitt kreativa sällskap. Och medan dansken predikar att människorna lever framåt och förstår bakåt, fångar romaren i samma ögonkast både det förgångna och det framtida. Presens, perfektum, futurum oskiljaktigt förenade, romarrikets mynt symboliskt präglade med portvaktens porträtt. Ingen tillfällighet att de engelska orden truth och trust har sina gemensamma rötter i det indoeuropeiska dehru, svenskans ’träd’. Paradisets frukter förbjudna att förtära.
Pengarna värdelösa om de inte går att lita på, inflationen farligare än pandemin. Växlingsrika är affärerna, allt förbundet med all annat. Ingen sanning utan tvetydighet.
Så lika de låter, slagen från vävstolens bom och dunket från skenornas skarvar. Och så rörande de är, parallellerna mellan Joakims konstverk och min egen bildningsresa. Trapetskonstnärer högt ovanför manegen. Ett äventyr omöjligt att motstå.
Gunnar Olsson
Kristina Matousch, Livets A och B.
Positionslosigkeit, vad betyder ens den titeln, positionslöshet? Det måste vara det där i alla fall, platsen själv som Kristina Matousch upprättat åt oss. Spridda streck markeringsfärg på golvet, osammanhängande. En linje har hamnat i olag, i oordning. På en av plattorna korsar två linjer varandra. På fyra av plattorna går strecken inte från ena kanten till den andra, utan upphör en bit in. De måste utgöra ändpunkterna på linjerna. Det har nog bara varit ett kryss på marken, sedan har marken själv förändrats och flyttats om, golvplattorna. Och på väggen finns små bitar av maskeringstejp. De upprättar en ordning mellan sig, ett mönster som bildar ett svårläst, knappt synligt, ord: HELVETE. Det här är den mest avspända utställning jag har sett av Kristina Matousch. Förtvivlan verkar så lugn. I ett läge där kaos nu råder, så att linjerna som fortfarande korsar varandra också på sina håll går parallellt, känns tanken så väldigt balanserad och nykter: HELVETE. Vad annat kan det vara? Positionslöshet.
Positionslösheten är svår att förstå som den är, såsom närvarande. Om den saknar position saknar den väl också spatiala relationer till andra saker och positioner i samma rum. Den sluter sig och utgör på så vis ett allt. Det finns inget ”samma rum”, alltet har ingen plats i något rum. Man är instängd med ordet HELVETE i skallen.
Någonting skulle ha markerats på marken, linjer att följa, kanske ändpunkter att förbinda med egna rörelser, göra en kvadrat eller rektangel kring krysset. Inget fel på den planen. Men platsen förändrades och linjen är nu många, korta, och deras räthet innebär inte att de utgör kortaste vägen mellan A och B, istället definieras varje rät snutt av att saknas i en längre linje, eller av att själv sträcka sig efter sina omgivande delar. A och B finns inte längre. A och B var positioner i rummet, som inte längre finns: rummet förändrades, positionernas ordning upphävdes och nu är de obestämda, abstrakta. Det är positionslöshetens andra aspekt, inte som helhet utan som interna relationer men utan system som möjliggör positioner. Linjerna går i alla möjliga riktningar. Om man inte förstår hur riktningar hänger samman, om man inte förstår hur man utifrån en given riktning kan byta riktning för att komma till en viss position, så kan man inte orientera sig. HELVETE. Positionslöshet.
Orientationsoförmåga. Vad tjänar fixpunkter till när de kan kastas om och jag dessutom märker att de har kastats om. Min uppmärksamhet och känsla av riktningar utifrån min kropp, gör mig oförmögen. Annars hade jag glatt kunnat följa linjerna, hur mycket de än bröts upp och ändrade riktning. Det är inte svårt att lyda och vara duktig. Det är däremot svårt och kanske omöjligt att konstatera sin positionslöshet och ändå… vadå? Det är kanske ingen riktig skillnad mellan att fortsätta och att börja om.
Man vet var man är ändå men inte vad det är och hur helvetet bröt lös.
Sedan har man lagt plattorna rätt åtminstone, bara linjerna som blev fel. Men varför bröts de från början upp? För att marken under fötterna förändrades. I en text av Kafka fastnar berättaren i en törnrosbuske som växter upp kring honom när han promenerade i parken. Obegripligt. Världen sviker en. Utan att man själv har förändrats är plötsligt allt runt omkring annorlunda. Ens egen plats har man kvar, men den är plötsligt någon annanstans, eller obestämd, och strecken som korsas i den löper i andra riktningar och ibland parallellt. Det gick inte ens att rita på kartan, när den ritades.
Jag tittar på Matousches golv och känner mig plötsligt sedd – ja, så är det, jag vadar runt i spillrorna efter mina utstakade riktningar och riktlinjer. Jag gillar nog livet så, det är komiskt – av jord är du kommen…
Lars-Erik Hjertström Lappalainen
