Utanför flygplatsen tar transitbussen vid. Det är hett. Fukt. Ljummet flaskvatten. Och hela världen utanför rutan.

  Intrycken störtdyker mot sinnena. Vaneseendet blir kvar på bagagebandet. Uppmärksamheten skärps. Öronen spetsas. Näsan vädrar. Som om varje sekund rymde – ja, minst en minut. 

  Men vad är det vi ser? Hur jag försöker greppa myllret av detaljer. Och sen sätta samman dem till en sorts begriplig värld – den värld som är vår. Den putsade fasaden döljer en skräpig gränd. Varuståndet på andra sidan jordklotet säljer Fjällrävens ryggsäckar till sina svenska resenärer. Den rundhylte reklampojken vill få oss att köpa glass med sitt främmande alfabet och en logotyp så känd – känd för varje internationell glassätare. Ljuset och de skarpa kanterna smärtar i blicken, men jag kan omöjligt sluta titta. Blir våra frukostflingors mjuka utskurna företagsnamn ett plåster som håller ihop, där sammanhangen börjat glida isär? 

  Vi ser, vi ser, vi ser. Överallt formerna och strukturerna av mänsklig aktivitet. Två män skyndar fram till en annonspelare och med tapetklister och en rotborste på skaft fäster de den fyrdelade reklamaffischen på plats – där missmatchningen ligger inbyggt i själva utförandet. Små färgstarka lampor signalerar – vad? Koder? Gradbeteckningar? Är det okej att passera? Varningar? Ett alarm? 

  Och hemma i ateljén – Fredrik Hofwander klipper i sina precisionsteckningar, den exakta mönsterpassningen och gliporna däremellan när han sätter skalpellen i papperet. Lager på lager. Bild för bild. Ögat blir aldrig färdigt med motivet. Och motivet har sina egna ögon. Tittar tillbaka på betraktaren. Vilka är vi som kallas dom – och vilka är dom som kallas oss? Tur-båten tuffar genom arkipelagen, rätt in i solnedgången, medan videoskärmen ombord visar Pirates of the Caribbean. Vart ska vi rikta blicken?

Mats Kempe

“Pellicula, Håll”
Jakob Simonson

Det är rummet, arkitekturen som berättar. I två nya serier av arbeten är måtten tagna från Jakob Simonsons egen kropp. Han har delat sin egen längd på mitten, och nästa likaså. Delat igen och igen. Simonson har använt dessa element för att bygga upp något nytt men ändå kunna granska det som varit.

Skulpturerna i svartoxiderad plåt och magnet söker en form. Inbjuder till deltagande. Jag funderar kring en fortsättning. Försöker fylla i luckorna och spekulerar vidare i vad dessa former skulle kunna föreställa. Fragment av byggnader, modeller av möbler eller offentliga skulpturer? Likt en skiss finns en lekfullhet där inget är bestämt eller avslutat. Ändå ger formerna ett sken av självklarhet i sin stabilitet och balans.

Serien av målningar har rollats fram med akrylemulsion. Ett typ av bindemedel som är till för att kunna blanda till sina egna färger, vilket Simonson också har gjort. I emulsionen finns nämligen aska. Siktad och sorterad efter dess kornighet som en filmrulles ISO-tal. I några av målningarna har Simonson delat upp bildens yta. Maskerat av och rollat ytterligare. Skillnaden i antal lager skapar en form och ögat försöker tolka vad det föreställer. Askan har också sitt eget system. Den finner sin egen väg och berättar att något har försvunnit, förvandlats. Nu svävandes i limbo mellan att finnas och att inte. Målningarna väcker bilder till liv. En från när jag bodde med min familj i ett vitmålat tegelhus med svart tak. I ena hörnet av vardagsrummet, eller iallafall i ett av rummen, stod det placerat ett litet soffbord. Ett sånt där ihopfällbart där bordsytan var konstruerad som ett rutnät av svartlackerade träklossar. Under bordet, och under golvlisten, bodde det svarta myror. Jag satt i soffan och kikade ner under bordet. Myrorna kryllade på golvet i ett oförståeligt mönster för att sedan försvinna in under golvlisten.

Askan är förgänglig, men Simonson har lyckats fixera den i hundratals lager av emulsion. Jag ser negativa stjärnhimlar. När ljuset bryter igenom målningarna kan det också liknas vid ett smutsigt fönster. Inramning av en vy, avgränsning mellan ute och inne där två olika världar möts. Men lättheten och rörelsen i materialet ger en kroppslig känsla, som om smutsen faktiskt satt direkt på min näthinna. Om flykten fanns i materialvalen i målningarna, så är det raka motsatsen i skulpturerna. Metallen och magneterna är industriella och kalla. Formerna föreslår däremot en arkitektur som både är intim och beskyddande. Vissa med mindre gömslen som snurrar sig in i sig själva likt en snäcka. Men snäckan är inte oändlig och verkligheten kommer ikapp. När jag ringer upp min mor och frågor om de där myrorna under golvlisten så svarar hon bara att hon ”minns inte, så var det säkert”, och bekräftelsen uteblir. Men ett vitt hus var det i alla fall, dock inte i tegel, utan betong.

/Olof Nimar