I utställningen Drapings arbetar konstnären David Svensson med sammet och dess påtagliga förmåga att fånga och reflektera omgivningens ljus.

Precis som Sven-Olov Wallenstein skriver i sin text Lumen, lux, så spänner David Svenssons arbeten ”från det maximalt expansiva, det offentliga rummet, staden och våra sociala relationer, till det minimala och kontraherade, den nästan tomma boksidan och pappersarkets knappt förnimbara tilltal. Men i allt detta kan man urskilja en genomgående tematik: seendet och perceptionen, inte bara i den bemärkelsen att all konst någonstans ger något att se – om än ibland bara i form av en negation av seende – utan seendet som en process beroende av ljus och miljö, av apparater och underlag, något som alltid sker mellan ting och medvetande.”

I de nya sammetsverken handlar det återigen om seendet som i förlängningen även relaterar till åskådarens kropp. Det gäller alltså både tanken och den fysiska upplevelsen, om hur verkets utseende bokstavligt talat förändras med betraktarens rörelse och position i rummet. Från en vinkel är bilden distinkt och tydlig, i en annan är den istället vag och flyktig.

I tidigare arbeten har Svensson arbetat med samma teknik fast istället med heltäckningsmattor. Konstnären som är uppvuxen med heltäckningsmatta i sitt barndomsrum har berättat hur han brukade teckna på den mörkgröna mattan genom att med fingrarna kamma mattans lugg i olika riktningar och hur materialet under studietiden, blev en del av de konstnärliga utforskningarna.

Verken i utställningen utgår i från fyra tidiga italienska målare ; Giotto och renässanskonstnärerna Masaccio, Piero della Francesca och Fra Angelico, som precis som David Svensson intresserade sig för rumslighet och verkets ”Här och Nu”. Det handlar alltså om något rätt så flyktigt, om verkets poetiska kvalité. En slags meditation över ljuset – det ljus som omger målningen och faller på dess yta och låter seendet ta form, det ljus som vår blick skänker, men även det ljus som sammetsmålningen emanerar själv.

I sammetsmålningarna återges delar och detaljer från de historiska målningarna. Gemensamt för alla verken är att de avbildar draperingar, klädedräkter och mantlar, i den textila sammetens respektive färg, som om det ursprungliga avmålade materialet nu återbördas i den nya målningen. Endast det tunna glaset skyddar nu den ömtåliga bilden, som annars skulle kunna suddas i ett enda svep.