You can’t teach color from Cézanne, you can only teach it from something like this bubble-gum wrapper.

– Allan Kaprow

Green Letters är Olof Nimars tredje utställning på Galleri Ping-Pong, efter en solopresentation i 2016 följt av en grupputställning i 2019. Det kan dock sägas vara konstnärens första utställning bestående av måleri. Med avstamp i en tidig praktik inom oljemåleri har Nimar, genom ett huvudsakligen lins-baserat arbetssätt, fört en nära dialog kring måleriets och fotografiets överlappande idévärldar, och undersökt fotografiets mekanismer där de stöter samman med måleriska diskurser.

Medan Green Letters markerar både något av en comeback och debut i rollen som målare, är målaren en ofta återkommande protagonist i konstnärens narrativa tidslinje. I projekt som Giverny’s Generosity (2017), för vilket Nimar dokumenterade de spirande blommorna i Claude Monets berömda trädgårdar i Giverny, eller Landscape at Soumaya (2018), där en landskapsmålning (även denna av Monet) avbildas som den installerats i samlingen på Soumaya Museum i Mexico City, återkommer måleriet ständigt som den bakgrund, scenografi eller bas mot vilken konstnären väger frågor om fotografiets illusoriska, flerdimensionella egenskaper.
Utställningen kretsar kring en serie om tolv målningar, var och en försedd med sekvenser av bokstaven I. Symbolen, som lånats från urtavlan till ett sedan länge avstannat gökur hängande i konstnärens ateljé, agerar både som en enhet för tal och mått, samt som signifikant för en närvarande avsändare. Det höga och smala format som valts för dukarna förstärker denna lek med skala. Här är siffrorna arkitektoniska. Inte bara i sin initiala visuella likhet med kolonner eller andra grundläggande arkitektoniska element, utan också i sin roll i den infrastruktur genom vilken utställningen vecklas ut.

För att utarbeta utställningens grammatik har konstnären kartlagt möjliga kombinationer av tecknet med hjälp av små blyertsteckningar. En process vars eko blir läsbart i de rester av tunna grafitlinjer som skymtar i kanten av dess översättningar till duken. Skiktade fält av grönt som målats i varierande opacitet, bygger yvigt upp en rymd, samtidigt som de genererar ”negativa” konturlinjer av rått linne runt varje tecken. Repetitionen skapar inte bara möjliga variationer av huvudmotivet utan antyder också en rumslig utmätning av tidens cykliska rörelse över urtavlan. Motiven, som begränsats till bokstaven I, lyfts fram i kombinationer av ett till fyra, och har även dessa blivit föremål för en avsiktlig subtraktion.

Nimar har valt att utesluta bokstaven V––som ofta återfinns i den konventionella romerska räkneordningen––till förmån för verkets egna föreskrivna logik. Siffran fyra utgörs istället av en perfekt rad av IIII. Bilden är den av en armatur vars händer gått ur led och blivit stillastående, men där det ihärdiga tickandet från dess maskineri fortfarande påminner åskådarna om tidens oundvikliga malande ekonomi. Hörs gör det rasslande ljudet av en 16 mm-kamera, som kanske rullar utan film.

I motsats till den traditionella fotografiska retoriken om att ”fånga”, positionerar sig Nimars bilder mer som tysta markörer som förlitar sig på sina inbördes relationer för att bli helt läsbara. Förlängda rörelser skapar en spänning inom ramen för upprepning, och ställer frågor om hur långt en gest kan sträcka sig och ändå uppfattas som en upprepning i sig. Genom att använda ett dokumentärt visuellt vokabulär som ett medvetet sätt att skapa fiktion blir stillebenet en språklig form, likt förlängda ögonblicksbilder som ges en ny hastighet.

På barockteatrar använde scenograferna kinetiska väggar och annan rörlig scenografi för att iscensätta det verkliga och komplettera stillbildens bristande temporala och haptiska dimensioner. Nimars bilder behöver dock inte röra sig, eftersom dess kompositioner föreslår stillhet som något som kan upplösas av det fotografiska mediets många fiktioner. Och, för våra inre löper klockans visare runt de avbildade tecknen, likt hur betraktaren rör sig inför varje målning i utställningsrummet.

Genom att se på det ordinära som något mångfacetterat––som en fråga om bländaröppning––ger Nimars verk åskådaren i uppgift att utmana sin egen uppmärksamhet och insistera på det extraordinära när det skymtas genom vardagslivets skenbara vardaglighet. ”Ögonblicksbilden” tycks bestämmas av en inneboende möjlighet till upprepning. Det (o)anmärkningsvärda återstår att ses med kisande ögon.

Emil Sandström