| | | | | | |
| Ingegerd Johansson Utställning | 10 mars - 31 mars 2012 | Dokumentation från utställningen |
||||||||||||||
Om jag ska dö, och det är säkert, hur kan jag undvika saknad redan nu, undvika att skjuta från mig min dag? Jag kan ju inte sluta att vara oroad. Rädd också. Frågan är ställd, och den kommer att ställs igen. Nulla dies sine linea – ingen dag (ska passera) utan (en) linje (teckning, gräns, summastreck). Frågan har skuggats av moralitet. Vad kunde jag ha gjort i stället, nu när jag i efterhand vet att så mycket av min tid gick till det hopplösa, till dagdriveri, surr. Jag sitter på spårvagn i Göteborg som följer en kyrkogårdsmur, över en antikiserande port devisen ”Tänk på Döden”. Det kan förstås som en praktik, också en konstnärlig praktik. Tillbaka till frågan. Rädslan är separationen. Men hur kan en förberedelse se ut? Ingegerd Johansson sträckte sin dag ut i rummet, i ateljén som sedan romantiken etablerats som parallellt laboratorium, försöksrum som också är ett undersökningsrum, en kasern, bivack. Ljusa väggar i ett rum där det först ser ut som att dagrarna inte lämnar några spår, men så en markering av närvaro, ett prövande av identiteter, mättad av en kritisk, underfundig humor: vem liknar en fjäder? Vad händer i bildberättelsen när en gul kofta ses tillsammans med blå, uppblåsta ballonghuvuden? Lågmäldhet och vardag i hennes arbeten inbjuder att lyssna till ett kollektiv av berättande röster, visuella och andra – några klarskurna, några bevittnande på halvt avstånd, många roade. Rummet i hennes arbeten är i den meningen ett skikt snarare än en volym, väggarna ett membran mellan utanför, mellan inuti. Den västerländska moderniteten separerade res cogitans – det tänkande tinget – från res extensa – det utsträckta tinget. Skillnaden dem emellan upprätthölls först av kyrkan, därefter av naturvetenskapen. Denna ordning beskriver dig och mig utifrån – och drar en skiljelinje. Idag är det möjligt att se detta på annat sätt. Rummet är aktivt: det minns – och återskapar – dig och mig. Också ett förlorat rum återfinns som en berättelse mellan människor. En förlorad person. Denna andra ordning gör ingen skillnad på deltagarna, gör ingen skillnad på inuti och utanför – men inte utan en linje. Jag uppfattar Ingegerd Johanssons arbete i och om sitt arbetsrum som en övning i att se sig själv med rummet, i visshet om en relation. Samtidigt kan det värdefulla, det radikala skapandet, bara framträda utan orsak. Det låter konstigt, men därför förknippar jag idag hennes arbeten med kaos. Inte kaos förstått som ”allt som är i oordning”, men kaos som en ordning öppen nog att inte göra skillnad på sak och person, på gruskorn och människor. En ordning som är förutsättningen för att något finns snarare än inget. För att något finns utan orsak. Låter det abstrakt? Tänker på feministen och fysikern Karen Barad: vi följer en ordning som vi själva är ett uttryck för när vi upplever att vi fattar fria val. Kaos ger mig möjligheten att dra en linje – samtidigt som jag uppfyller kodens möjligheter – men bara tillsammans med allt annat existerande, och för alltid. Att agera tillhör inte ett jag (som ett tänkande) och inte ett det (som ett rum), men en relation. Människor har inverkan på ett rum, icke-mänskliga aktörer (som fjädrar och ballonger) har sin, och det stora rummet sin. Fotografier i ett rum är bilden av en människa som kommer ihåg sig själv, som får dig att komma ihåg dig själv – och som låter sig överraskas av att den ljusa väggen bevarar relationen, att rummet minns. Tröst? Jag vet inte om jag vill bli tröstad på något annat sätt. 20120301 Staffan Schmidt |
|
|||||||||||||
No portion of this site may be reproduced, copied or in anyway reused without permission from Galleri Ping Pong
2006 Developed by Vandringslust Media-, webb och översättningsbyrå.