| | | | | | |
| Danilo Stankovic Artikel | 28 augusti - 18 september 2010 | Dokumentation från utställningen |
||||||||||||
Galleri Ping-Pong, 28 augusti – 18 september 2010 Man kan utan överdrift påstå att Danilo Stankovic hör till dem dem som står för det allra nyaste inom konsten i vår region. Han är mitt uppe i sin utbildning vid Konsthögskolan i Malmö, och samtidigt är han en av hjärnorna bakom Klubb Kristallen, en serie nattklubbsarrangemang med musik, föreläsningar och annat som återkommit med ojämna mellanrum sedan 2008, numera med ekonomiskt stöd från Malmö Stad. I sin separatutställning visar Stankovic (serbisk far, svensk mor) ett litet urval målningar i olja på duk eller pannå. Dessutom ingår förlagorna i olika tekniker på papper till affischerna för de 12 sammankomsterna i Kristallen-serien. Utställningens titel är lånad från en av dessa kvällar, i mars 2009, då entreprenören Curt Hallberg föreläste om ”det levande vattnet”, biomimetik och virvelrörelsen som formprincip. Sådana upplysningar är visserligen nödvändiga för att man ska få grepp om sammanhanget som omger det man talar om. Men är kontextuell faktakunskap tillräcklig för att man verkligen ska förstå? Frågan om förståelse är ständigt aktuell i konsten men diskuteras förvånansvärt sällan. Vad innebär det exempelvis att förstå måleri? De medeltida skolastikerna definierade Förståelse (latinets intellegere, d.v.s. intus legere eller ”inre läsning”) som en av Guds gåvor till mänskligheten. Förståelse förhåller sig till tro, sade man, ungefär som båtens segel till dess åror. En gripande och gåtfull liknelse, men den är kanske inte till så stor hjälp när man ställs inför något visuellt, något som inte kan läsas som text, eller i alla fall inte bara som text. Den ”rena” förståelsen av form och bild kan förnimmas som något kraftfullt och strukturerat men samtidigt lättflytande och rörligt. Man ”inser” på ett ögonblick vad en bild handlar om; man ”vet” omedelbart om den är bra eller dålig. Att Danilo Stankovic redan har förmått skapa en intresseväckande kontext kring sitt konstnärskap förstår man av de uppmärksammade klubbarrangemangen med titlar som ”Den formlösa urkristallen”, ”Andas tillsammans” och ”Karavanen mot Kebnekajse”. Han vill alltså förknippas med ett i möjligaste mån intresselöst intresse för diverse hokus-pokus och en milt road civilisationskritik på svensk hemmaplan. Allt givetvis med sjuttiotalsnostalgiska förtecken och anrikat till trovärdig neo-new age (om uttrycket tillåts). Men hur lyckas han med sina målade bilder, som av allt att döma är det huvudsakliga för honom? Jo, de är både kraftfulla och lättflytande, både fria och styrda. De är avsedda att ganska entydigt förknippas med en viss period och tradition. Inför Stankovics bilder kommer jag ibland att tänka på den förmodligen rättvist ignorerade Tavelmålare Bengt Elde, vars krusidulliga vardagsskildringar ännu säljs som massproducerade kaffebrickor och rullgardiner. Men den nutida skotsk–kanadensiska målarstjärnan Peter Doig är en lika giltig referens. Bilderna i denna utställning är konstruerade för att klara av mötet med betraktaren på egen hand, utan bruksanvisning, men det är ändå intressant att diskutera ett par av dem, båda daterade 2010. Sanningens silverflod (olja på MDF, 122 x 122 cm) får stå som exempel på hur Danilo Stankovic ställer en lekfull berättarteknik mot måleriskt allvar. Ibland är det de tekniska greppen som verkar lättsinniga: det hastigt uppslafsade ”vattnet” eller den osnyggt stänkta ”snön” i denna bild, batikinspirerade utflutna färgfläckar i andra. Men det handlar om sökande, om att tänja på betydelser som uppstår ur materialets egna rörelser. Hade det varit fråga om en kittlande fond åt de mer konventionellt utpenslade figurerna som åker i öppen båt iklädda skandinavisk folkdräkt, då skulle man nog inte känna det hisnande tomrummet stråla ur det djupblå bakom vattnet och himlen. Örnflykt är en av affischförlagorna i serien My Right Eye Is the Day, My Left Eye Is the Night (blandteknik på papper, 29 x 29 cm). Här hanterar Stankovic illustrativa klichéer mer återhållet och formsäkert. Två vingbreda örnar, spräckliga som trasmattor, svävar runt mot en svart tuschhimmel prydd med en elegant solsymbol som kunde vara klippt ur Annie Besants och Charles W Leadbeaters bok Thought-Forms från 1905. Bilden är slagkraftigt komponerad, precis som en affisch bör vara, men det är något annat som får den att verkligen övertyga. Kan det vara målmedvetenheten i det lågteknologiska utförandet, övertygelsen om att man med vattenfärg på papper kan åstadkomma den exakthet som är nödvändig för att bilden ska bli förstådd? Danilo Stankovic tycker om att få sina bilder att se ut som brukskonst, men i själva verket inbjuder de till inre läsning. Anders Kreuger |
|
|||||||||||
No portion of this site may be reproduced, copied or in anyway reused without permission from Galleri Ping Pong
2006 Developed by Vandringslust Media-, webb och översättningsbyrå.