Carin Blucher & Ragnar Schmid

Carin Blucher & Ragnar Schmid
4 april, 2015 Galleri Ping-Pong
  • Ragnar Schmid
  • Ragnar Schmid

Carin Blucher & Ragnar Schmid
4 – 25 april 2015

En dialog om innehåll och form. Carin Blücher och Ragnar Schmid februari 2015.

Carin Blücher
En sak jag brukar tänka på är hur en bild kan ha många bottnar i det abstrakta. Jag menar alltså att det finns en komplexitet i det som händer i möten mellan färger och former i bilden och i kompositionen. Då kan man gå in i bildens skeende och stanna kvar länge, medan bildens olika aspekter blir synliga. När jag själv gör mina bilder vill jag försöka få bilden att bli sådan att den kan upplevas på flera nivåer. Samtidigt är detta abstrakta bygge bärare av bildens innehåll, i mina arbeten. Och detta är det som ofta får mig att fastna för en annan konstnärs bild, att det finns både en komplex abstrakt rikedom och ett innehåll. Ett innehåll som på något vis knyter av till den mänskliga tillvaron och dess villkor. Det här tycker jag att jag upplever när jag ser dina bilder. Hur tänker du om detta i ditt arbete?

Ragnar Schmid
Jag känner igen egna tankegångar i mycket av det du skriver. Om innehåll och form t.ex. – för mig är det två sidor av samma sak. Innehållet finns i formen och formen ges av innehållet. Innehållet är för mig, som för dig, något som knyter an till den mänskliga tillvaron och dess villkor. Eller mer specifikt – Vi föds och vi dör. Att däremellan försöka förstå något i en värld full av galenskap och tvetydighet känns som en uppgift. Och kanske ge något vidare i form av en tolkning. Eller åtminstone ställa frågan: Vad handlar det hela om? Vad är vi inbegripna i?
Formen, det abstrakta, kompositionen, strukturen, rytmiken, vad du poängterar och vad du utesluter, är kanske det viktiga. Eller ”gestaltningskampen” som Torsten Andersson kallar det. Utan gestaltning blir det inget konstverk. Det börjar väl med någon rudimentär idè som kan vara nästan vad som helst, från en genomarbetad tankegång till ett förfluget hugskott. Sedan, i det praktiska arbetet med färgen, formen, materialet, kameran etc fördjupas och kanske förändras innebörden i idén. Formen ställer i det här läget en massa krav på konsekvens och kanske rentav egenvärde som du måste hantera. Här är hela konsthistorien och alla år i konstutbildningen på formens sida. Just då kan du i lyckliga ögonblick ändå hitta en glipa, en egen väg ut där det visar sig att en legering har uppstått. Innehållet är formen och formen är innehållet och du fick hjälp av båda.. PS: För mig är det ofta så att jag tycker formen vinner ”gestaltningskampen”. Det vill säga, jag ville säga så mycket mer, men kunde bara hitta en form för detta lilla. Alltid något tänker jag då…

Carin Blücher
Apropå formen som ger konsekvenser för innehållets uttryck. Ibland får jag frågan ”Varför gör du inte dina bilder i Photoshop, då skulle du lättare kunna skapa det du vill”. Men innehållet ligger inte i det bilderna på ytan föreställer. Inte heller utmaningen för mig i skapandet. Utan i stället i det faktiska experimentet som jag med hjälp av aktörerna genomför och gestaltar. Att skapa en platt bild av ett 3D rum, där de, aktörerna, hänger i ett ickerum, där en form som är monterad på golv och vägg ser ut att stå upp i luften. För att gestalta själva ambitionen här måste kanske en viss skevhet finnas med, den som man kallar den mänskliga faktorn när något går fel. Då synliggörs, kanske, en del av innehållet: Den enskilda människans villkor, med uppdrag och ambitioner som kan vara visionära men samtidigt korkade och kanske förtryckande. Samtidigt som individen lyckas skapa harmoni eller formens uttryck så ger det en konsekvens genom inordning, låsning eller smärta. Till exempel: En aktör hänger och balanserar i en lina, i en smärtsam och låst pose. Aktörens avsikt är att försöka gestalta en platt färgform som ligger utspilld på bildytan och samtidigt fullända kompositionen. Jag strävar efter att uppnå en harmoni i slutliga bilden, där ingenting kan rubbas ur läge, där allt hänger ihop. Men allt det jag vill få fram om den svåra smärtsamma balansakten som sker i iscensättningsarbetet, där aktören ibland faller i gråt, det syns kanske bara en liten skärva av det sen. Samtidigt, så är det det som blir kvar efter att jag karvat mig ner till en form som kan bära fram innehållet.

Ragnar Schmid
Roligt att du skriver om din egen arbetsprocess. Jag tycker du beskriver exakt detta att formen ställer krav i sin egen rätt. Kanske är det så att när du karvar dig ned till formens kärna finns det du tänkt och känt och avsett med, och inbäddat i formens eget uttryck. Kanske är det just där det där oförklarligt magnetiska, som jag kallade legering uppstår. Det som håller oss kvar i bilden. Så tycker jag dina bilder är. Just det där skeva du pratar om är nog viktigt.

Ragnar Schmid
I din senaste serie ”Positions” är det som att människorna fått en annan och mer positiv roll. Här har dom blivit formens hjälpare. Personerna som syns är på något sätt ganska anonyma, som om dom var på ett jobb och utförde en viktig arbetsuppgift, som scenarbetare som ställer i ordning och donar för att skådespelet ska börja. Och skådespelet är kanske just den där vandringen i bilden som vi hela tiden återkommer till. Och vad står då vandringen för? Vad tänker du om detta?

Carin Blücher
När man rör sig runt i en bild, eller läser en dikt, kan det upplevas som att se klart, någonting som man tidigare inte kunnat formulera. Det kan vara en abstrakt förnimmelse av en forms tyngd men också något som handlar om mer konkreta erfarenheter av maktlöshet eller motstånd. Vandringen runt i bilden kan när den fungerar bra skapar en dialog mellan det man förstår ordlöst och det mer konkreta eller vardagliga. Hur tänker du själv om vandringen?

Ragnar Schmid
Vandringen handlar kanske om att skapa en subjektiv ordning, en modell för att förstå och kunna hantera världen utanför. Alltså som du skriver, det kan upplevas som att se klart, att förstå något man tidigare inte förstått. Detta gäller för konstnären men kanske lika mycket för betraktaren, Vandringen är kanske också ett sätt att gå utanför sig själv och uppleva sig som en del i ett större sammanhang, att vi alla i slutändan är gjorda av stjärnstoft.